Example #3

Hur en låt kan göras x1000 bättre än originalet.


Från jobbet

Förra veckan städade jag i min accessoar-hylla. Vissa är svaga för skor, andra för kläder; Jag har alltid varit svag för accessories. Lite av allt jag har från jobbet, det är sånt här vi säljer (colettehayman.com.au). Jag vet inte om jag nämnt det förut, men mitt jobb är som ett kvinnligt himmelrike av väskor och accessoarer.















Och så mina fina skor också :)

Tomhet och lycka

Tomhet för att Rebecka har åkt. Till USA och Sverige, men kommer tillbaka i Augusti. Tomhet för att det känns som att någon tagit en del av mig själv ifrån mig.

Lycka för att jag har en vän som Rebecka. Istället för att vara ledsen och sakna henne, försöker jag tänka på hur lyckligt lottad jag är som har henne. Jag har inte förlorat henne, jag bara kommer inte se henne på tre månader.


Not all those who wander are lost.

Känner mig inspirerad idag. Så himla fruktansvärt inspirerad. Ända ut i tår och fingertoppar. Får ni så ibland? Att ni blir så inspirerade att ni inte kan kontrollera det? Vill brista ut i sång, dans, uttryck, bara för att höras, märkas och minnas av världen? Hjärtat bankar i 180 innanför bröstkorgen, rastlösheten sprider sig som krypande myror i ben och armar, tankarna rusar. Man vill helt enkelt... Leva.
Ofta när jag känner så här tänker jag att det beror på att jag gjorde lite för starkt kaffe på morgonen, men när jag tänkt efter beror det väldigt simpelt på konst och kärlek. Och jag vet, det låter cheesy, men jag är cheesy. Jag är cheesy som fan. Jag hade ett såndant härligt samtal med en kund i veckan. En gammal kvinna som kom in på morgonen när det som vanligt är rätt lugnt i butiken, och vi pratade länge om musikens betydelse för människor. Vi pratade om den mäktiga känlsan av storhet och gemenskap under en konsert med sin favoritartist/band. Om soulmates och tro i livet. Hur viktigt och stort det är. Hon berättade om sina minnen med Lenny Kravitz, och jag om mina med TH och 36. Vi pratade så vi båda fick gåshud, och håll i er för nu blir det cheesier än ost; Men jag fick nästan tårar i ögonen. Det var en av de mest fantastiska konversationer jag någonsin haft. Där stod jag, med en fullkomlig främling i form av en äldre lady och pratade om något som berör mig allra djupast. Och hon kände likadant.

Ni vet inte hur många gånger jag önskar att jag var duktig på att sjunga eller dansa, bara för att det är så lätt att visa upp och nå ut till andra med. Missförstå mig inte, jag har länge länge varit kär i konsten att använda sig av ord. Att skriva. Och jag älskar det av hela mitt hjärta, även om jag sällan har tid att göra det (jag lackar dock inte i att ha skriftspråk och texter rinnandes genom hjärnan 50% av varje dag). Men är man skribent kan man inte dela med sig av ett budskap på samma sätt som genom musik eller dans. Folk måste läsa ens ord för att kunna höra ens röst. Men jag säger som jag alltid har sagt; Att kunna skriva är makt. Åtminstone i min värld. Skrivandet är en styrka. Många och jag inkluderar även mig själv här, har den styrkan inom sig och det utan att ens folk kan se det. Ett hemligt vapen. Dessutom tror jag att folk som skriver har en nära kontakt med sitt inre jag, och det beundrar jag. Jag tycker det är viktigt, att hur vilsen man är, vågar utforska det. Gräva i sig själv.

Jag skrev i början av inlägget att jag känner mig inspirerad, och det här är det sättet jag uttrycker det på. Mina fingrar som frenetiskt dansar över tangentbordet som om det brinner i deras toppar. Det här är min röst. Och egentligen vet jag inte vart jag vill komma med det här, jag bara vet att jag måste uttrycka mig på något sätt förutom att stå i köket och dansa och sjunga medan jag städar. Men konst, att se andra utöva sin konst, är så jävla vackert att jag ibland bara vill gråta. Och jag tänker inte filosofsnack av gubbar som varit döda i tusen år, jag syftar på små tysta detaljer med stora utropstecken efter sig. Det är så enkelt i många fall; Ni ska se Zac Efron's skådespeleri i nya filmen "lucky One", lyssna på Darren Criss' röst i "Somewhere only we know", höra Gaga prata om det hon tror på, läsa ett par låttexter av Brock Lindow. Fyra stycken väldigt simpla exempel from the top of my head på vad jag menar, fyra stycken väldigt vanliga människor som på ytterst talangfulla sätt kan uttrycka sig i konst.
Att kunna beröra andra på så många olika sätt, det är det finaste som finns. Vanligtvis skulle jag säga att kärlek är det finaste som finns, men vad är konst om inte passion och kärlek?

Nu har jag spytt ut ord här som jag inte ens läst igenom innan jag postar här på min lilla blogg, och ni kanske kommer tänka att jag är halvt psycho och inte riktigt förstå vad det är jag slarvigt och hastigt försökt få fram eftersom jag själv inte ens vet. Men vad gör man när man bara vill skrika rakt ut av hur fantastiska saker det finns i våra liv? Kreativitet i alla dess former. Jag kan inte ens komma med en bra avslutning på den här texten för att allt jag tänker är; Ååååhhhh my god hur ska jag kunna få ner i ord hur fantastiskt det är?!
Så kanske får det bli min avslutning att skriva hur mycket jag älskar när röster hörs och berör, i alla dess former och meningar.


Spindlar

Många av mina vänner i Sverige känner sig "rädda" för att i huvudtaget åka hit till Australien just pga ormar och spindlar. Jag har i hela mitt liv förklarat att man inte stöter på stora spindlar varje dag, att det kanske händer ett par gånger varje sommar (beroende på vart man befinner sig).
Men sen förra veckan när jag gick upp för backen hem från The Corso, insåg jag att man ju på sätt och vis faktiskt visst stöter på spindlar varje dag. Det är lite som en hemlighet alla som är här har tror jag, att när man går längs gatan faktiskt har stora spindlar ovanför sig i träd och buskar. Man bara tänker inte på det, de sitter alltid på samma ställe i över 6 månader och enda skillnaden man kan se är att de blir större och större tills de under vintern plötsligt försvinner. De bara är där och man har vant sig, även om det är obehagligt i början och man tänker att de ska släppa taget och landa i ens hår.
Får ta en bättre bild nån dag, på bilden nedan som jag tog lite snabbt syns bara ett par, men ibland sitter det över 10 spindlar sådär tillsammans.



Och btw, det här behöver inte göra någon rädd för att komma hit, för de sitter faktiskt bara där och jag är rätt säker på att det är en ofarlig art. :)


Klaine

Alla serier har ju det där paret som gör att man måste följa serien, inte kan sluta tänka på dem ooooch sitter och kollar fanvideor på youtube. Jag har precis fått ett återfall den här veckan.


Glee-beroende och allmänt ovettig

Ja... Jag vet inte ens vad jag ska skriva. Orkar inte med internet, orkar inte med datorn. Hinner ändå inte. Jobbar jag inte (vilket jag alltid gör) är jag på vift nån annanstans. Sa hej då till Yar i veckan. Så jävla trist. Nu letar vi ny roomie, står mellan ett par irländare för tillfället. Skulle vara skönt att få in en kille i lägenheten igen, stoppa denna tjejhärd... haha. Vi får se.

Väntar för tillfället på att Rebecka och Tori som är på Viktorias fest ska höra av sig när hela stora gänget rör sig mot Manly så att jag kan gå ner och möta upp dem på en bar eller nåt. Typ, Steyne kanske. Eller nåt. Får se. Vill ni se hur road jag är för tillfället? Såhär road;



MMM, JAG VET! Helt insanely road. Jag kunde inte dra till Viktoria tidigare för jag jobbade (sa ju att jag alltid jobbar) och nu vet jag inte ens om jag orkar palla mig ner för ett glas. Ska ju upp och jobba imorgon. Alla kommer ändå vara fulla och då orkar man inte. Men man vet ju aldrig vilka ansikten man får syn på om drar ner... Åh, dessa beslut...?

Nej, istället sitter jag här och lyssnar lamb of god och önskar att jag kunde kolla glee-klipp på youtube, men tror ni mitt youtube funkar? Nej, ska jag berätta för er. Det gör det inte. Och Toris hårddisk går inte att koppla in i nån av våra datorer pga något alldeles för komplicerat för mig att comprehenda så det blir inget Glee-lyssnande för mig. Det är bra i alla fall att de senaste avsnitten varit aaaaawesome. Så man kan börja kolla på det igen.

Btw, kolla vår nya tavla som Tori köpt för presentpengar;


Världens finaste och underbaraste stad! <3 Kommer heller aldrig glömma första gången jag körde bil över Harbour Bridge; Mörkt, regnigt, fullkomligt BLIND. Det var kul.

Nej nu är det slut på tramset. Jag orkar inte.

Hej

Här var det ett tag sen märker jag. Har jobbat ÄNNU mer än vad som var meningen, men två veckor straight av jobb ger ju bra pengar... Har gått ut typ alla dagar i veckan också, plus att jag trodde att mitt internet hade lagt av.
Haha, sitter här nu bredvid Rebecka efter en dag på stranden, innan vi ska iväg på bio och kolla lite kul Channing Tatum, och vet knappt vem jag är. Senaste två veckorna har helt ärligt varit en känslomässig berg- och dalbana för mig, då jag oftast är rätt stabil och lugn av mig. Känns som att tusen saker har hänt för att sedan bara gå tillbaka till hur det var för en månad sen. Sjukt det där.

Igår var vi alla fall ett stort gäng svenskar (plus andra nationaliteter också såklart) som åt påskmiddag på the rooftop. Och HERREGUD säger jag bara! Vi åt kokta ägg med nån slags skagenröra och dill på, kokt potatis med dill, prinskorvar och köttbullar, knäckebröd och hör och häpna; SILL!!! Hederlig gammal senapssill! Mat jag inte ätit på över ett år. Fyfan vad gott det var. Och fyfan vad vi åt. Till det blev det sång och snaps, något som ju hör till så väl. Efter midnatt drog alla till Steyne där vi hänger oftare än vi hänger hemma nuförtiden. Efter 13 dagar av jobb var jag så jävla trött och såg fram emot min sovmorgon i morse.

Ska gå och laga mat med bruuuudarna innan bion. Och hinna skvallra med Jel när hon kommer över en sväng, men här kommer en bild Rebecka tog igår i början av kvällen!


RSS 2.0