Utkast: Jun. 28, 2012

Det är rätt så fånigt. Men egentligen det finaste som finns. Och just nu vill jag bara minnas den här känslan, hur berusad jag än må vara.

Förkyld

Som rubriken säger är jag förkyld och jag har så satans ont i halsen att jag skippade promenad ikväll. För vet ni, jag och Lina är så duktiga så vi har bytt en drink på Steyne mot långpromenader typ varje kväll (så ofta vi kan) istället. Ska man snacka skit kan man lika gärna göra det gåendes liksom.
Nu sitter jag här med Mike och mest slappar och lyssnar på musik. Väldigt sällan jag slappar nuförtiden. Men det blir nog snart dags att gå och sova, jobbar ju så långa dagar på torsdagar. Livet flyter på rätt så bra nuförtiden, som jag nämnt i tidigare inlägg. Jag är nöjd. Pratade lite snabbt med Wanja tidigare ikväll, det var ett tag sen, vi lyclkas alltid missa varandra.
Nej, nu måste jag seriöst sluta skriva innan jag somnar på tangentbordet. GOD NATT.
 

You've got this silly way of keeping me on the edge of my seat

 
 
 
I didn't want it to mean that much to me.

Morning walk


Konstig dag

Ja, dagen har verkligen varit konstig. På ett ganska bra sätt, men förvånande. För det första har vi ett program i datorn på jobbet som vi signar in och ut i när vi börjar och slutar skift. Där kan vi managers skicka meddelande som dyker upp när våra anställda signar in för ett skift så de måste läsa det. Igår skrev jag ett till mina tjejer och som vi ska göra skickar jag även det till min regional manager. Och idag när jag loggar in har hon skickat till alla Store Managers i sin region om mitt "amazing" meddelande till mina tjejer för inspiration och hur vi ska locka in kunder och hantera dem i butiken. Det är ju helt sjuuuukt! (Men jag är ganska bra med ord när jag vill). Kul i alla fall.

Ett par timmar senare får jag ett samtal till jobbet, där de ringer från ett annat företag som finns i the mall där jag jobbar, och erbjuder mig en arbetsintervju för att komma och jobba för dem istället. !! ... !!!! Vad är det som händer?!?! Hur mycket kan man underskatta sig själv egentligen?! Nu i alla fall ska deras regional manager i deras företag kontakta mig för en kaffe och pratstund, bara för att se vad som kan hända i framtiden. Jag har inga strikta planer så ja tackade ja. Hon är tydligen asexcited för att träffa mig.
Och jag fattar ingenting jag.


Men här kommer en av mina favoritlåtar för tillfället. När han sjunger "Omeeeeertaaaaaaaa"... DÖR. Åh, dör så bra.


Värsta LOB perioden jag vet.

Winter days with friends

Söndags (precis som resten av helgen, veckan, månaden) spenderades med Lina, Corre, Pernilla och Alle mm. Njöt av kaffe och livet. Pratade minnen och hur bra vi har det tillsammans. Dessa tjejer är så himla fina och roliga, och jag kan inte ens förklara hur glad jag är att jag lärde känna dem. Spenderar varje ledig stund med dem i stort sett, och vi har det så bra i vårt Manly. Jag har sagt det förut och jag säger det igen; Jag älskar Manly. Mitt hjärta och själ hör hemma här.










Idag tog jag och fina Lina en powerwalk till North Head. Vi går ut och går typ varje dag, hurtiga som fan!


Man ser centrala Sydney på bilden, till vänster är bara hav hav hav tills man kommer till Nya Zeeland eller sydamerika. Ja, vi bor verkligen i världens högra, nedersta hörn.


När vi kom tillbaka till Manly gick vi och tog en kaffe vid stranden. Turister på bilden men var tvungen att ta en bild. Gud vad bra vi mår här.

iPhone 4S

Köpte äntligen en ny telefon tidigare i veckan. Har verkligen försökt hålla mig från att göra det men då den gamla började ge upp och gav mig handikapp i jobbet kände jag att jag inte kunde förneka faktumet att den faktiskt snart kommer dö. Den har hamnat i koma ett par gånger nämligen vilket som tur är inte har orsakat det kaos det skulle ha kunnat göra. Plus att Tori tipsade mig om en bra plan.
Så nu kommer min vardag lyxas till ett snäpp, kunna använda appar och slippa vänta 2 min för att komma in på meddelandena.
Och en sån turn around kamera har den också! Oj oj oj!


Curl Curl

Inte för att jag ska till Curl Curl ikväll, men jag lockar håret och roar mig. Brukar kolla på Glee när jag fixar håret om mornarna men nu är det musik istället. Vad hääääänder ikväll???? (Sista bilden är värsta posa-göra-reklam-bilden hahaha). Kan folk börja ringa snart eller??






Livet

Läste precis igenom mina två senaste inlägg, och det känns nästan som att läsa någon annans text. Liksom, är det där verkligen jag? I hela mitt liv har jag varit så fruktansvärt blyg och tillbakadragen, och jag har alltid vetat om att det har hållit mig tillbaka. Jag har alltid haft mina drömmar om vad jag vill göra i livet och vem jag vill vara som person. Så det här är rätt så sjukt när jag steppar tillbaka och kollar på mitt liv som det är nu. Hur hamnade jag här? Som den här personen? Självklart har jag bra och dåliga dagar, herregud mitt humör och självförtroende dalar som bara den upp och ner, säkert precis som många andras.

Men om mitt jag för bara 3 år sen när jag och Tori var i Australien i maj 2009, skulle ha läst den här bloggen nu, skulle jag aldrig ha trott på det. Det är bara 3 år sen, men om mitt 15-åriga jag skulle ha läst den här bloggen skulle hon heller aldrig ha trott på det.

Under min ungdom trodde jag aldrig att jag vid 22 års ålder skulle bo i Sydney, Australien, jobba/agera som Manager i the Flagship Store i ett stort väsk- och accessoar företag, gå på konserter random helt själv, äga bil och gå ut flera gånger i veckan med bara ett par saker i jackfickorna med folk jag ofta inte ens känner särskilt bra. (Detta är en stor grej för att jag aldrig kunde åka till skolan utan sminkväsk och hårgrejer med mig, JUST IN CASE liksom. Controlfreak). Eller ens bara den lilla grejen att jag brukar gå och sätta mig på cafén helt ensam, beställa en latte och sitta där och läsa ett par timmar. Sådant var helt utanför min värld förut.

Det kanske låter löjligt och som små fjuttiga grejer, jag vet inte hur det är för andra, men för någon som alltid varit blyg och aldrig sett sig själv som stark, är det här jättekliv i utveckling. Det är inte ofta jag tänker så här om mig själv, men jag är faktiskt stolt över den jag kommit att bli :)

Simple Plan 01.06.12

Något jag måste uppdatera om innan jag ska göra mig lite iordning för att gå ner till stranden och agera fotmodell till Tori- Okej. Jag insåg just nu när jag skrev det att jag ska vara FOTmodell. Jag hatar ju fötter. Snacka om att jag inte tänkte igenom den innan jag sa ja.
Sitter här och stirrar på skärmen nu, vet faktiskt inte vad jag skriva helt plötsligt. Alltså... Jag kan erkänna att jag har big issues när det kommer till fötter. Och låta mina vara på bild? På en header som ska synas på en hemsida? Okej...
Äh, så farligt kan det väl inte vara, eller hur? Jag kan ju inte backar ur nu, så det är väl bara att bita ihop och göra det. Gud vad löjlig jag känner mig nu, haha.

Det jag tänkte skriva om var att jag såg Simple Plan live förra fredagen! Jag har inte sett dem live på fyra år då jag inte kunde gå förra året de var här pga jobb, så det var efterlängtat! Simple Plan var mitt absoluta favoritband en gång i tiden. Och tyvärr kanske jag inte lyssnar så mycket på dem nuförtiden, osäker på om jag ens lyssnat på alla låtarna på senaste albumet, men jag kommer alltid att gå och se dem live när jag kan. Jag kommer alltid att stå bakom dem som ett fan och stötta dem som band. Precis som med Tokio Hotel och 36. Jag kanske älskar killarna i sig, deras äldre musik och perioden i mitt liv då det betydde som mest för mig, mer än vad jag älskar deras musik just nu. Men jag tycker inte det gör någonting. Jag klagar inte på deras nya musik, men det faller mig inte lika mycket i smaken som deras gamla låtar en gång i tiden gjorde. Så annan musik helt enkelt bara kommer.. före.


Jag skulle egentligen ha gått med Jordan och Zey, men tyvärr kom deras uni och studys i vägen så de kunde inte. Förra året blev jag så besviken när jag missade SP, att jag bestämde att jag absolut skulle gå och se dem nästa gång jag fick chansen. Så jag bokade min biljett och gick själv och såg dem. Man pratar ju ändå med människor när man väl är där och under själva konserten bryr man sig bara om musiken. Jag har nog aldrig varit så oförberedd inför en konsert i hela mitt liv, jag som alltid är så organiserad. Dagen spenderade jag chillandes i butiker med kaffe och Lina i Manly innan vi fick för oss att gå till the mall. Klockan halv fem på eftermiddagen åkte jag och Lina med Tori från the mall och jag hade ingen aning om vart konserten ens skulle vara nånstans. Ingen aning om kameran hade batterier, ingen aning om hur jag skulle ta mig dit eller hem. När jag dock kollade upp det hade jag sån satans tur! Tori skulle på träning med bilen, och Moore Park som jag tydligen skulle till ligger nära där hon tränar, så vi kastade oss in i bilen, hämtade upp donken och Luka på vägen i rusningstraffiken innan hon släppte av mig. Jag gick på konserten, och sedan hämtade hon upp mig efteråt. Smidigare än smidigast!!

Och en Simple Plan konsert i Australien är annorlunda från en i Sverige. Publiken består inte av bara unga tjejer. Jag har sett SP live många gånger i mitt liv, och aldrig har jag sett gäng bestående av endast killar i MIN ålder gå. Seriously, ett killgäng stod och höll om varandra i ren brother-anda och hoppade och sjöng med till deras låtar, satt på varandras axlar och tjoade. Det var folk i alla åldrar. Gud vad glad jag var. Jag älskar att se hur något jag älskar påverkar andra, så jag spenderar en hel del tid på att kolla på andra. Det var så härligt att stå i ett publikhav och njuta av bra musik, bra människor, och bra stämning igen. Killarna i SP är precis som de alltid varit, precis som jag minns dem och jag älskar hur glad de gör mig. Jag hade askul, så kvällen var otroligt lyckad. Minst sagt. Jag filmade mest, och jag måste lista ut hur jag ska få in videorna i rätt program så jag kan print screena dem. Men här kommer ett par bilder i alla fall (Jag är inte så bra med inställningar på kameran):






(Varning!) En vägg av random text straight from my head

Jahajaha. Bloggen. Facebook. Allt vad internet heter, ja till och med youtube. Gott folk. Jag hänger inte så mycket på datorn. Har massa jag skulle kunna blogga om men det känns så konstigt att skriva om nåt jag gjorde för över en vecka sen, bara för att "hålla er uppdaterade". I stora drag kan man säga att jag jobbar asset av mig söndag-torsdag, knappt träffar de två personer jag bor med, mest hänger med Lina & co och går ut på Steyne och Boatshed ca 3-4 gånger i veckan. Det är en fin rutin jag har fått måste jag säga, jag är nöjd. Glad, ni vet. På bra humör.

För er som inte vet har min manager slutat, så på obestämd framtid är jag Assistant Manager agerande Store Manager, vilket är både positivt och negativt. Negativt för att jag egentligen kanske inte vill vara ansvarig för allt i typ den viktigaste butiken inom hela företaget och önskar av hela mitt hjärta att de får in en ny manager typ, IMORGON. Jag har ingen manager experience eller training, what so ever. Men det positiva är att jag får bestämma över butiken, vilket betyder mer organisering på alla sätt och vis. YES! Hemma bryr jag mig inte så mycket om hur det ser ut. Men på jobbet vill jag att det ska vara rent och organiserat, vi ska följa regler och få in rutiner, och jag vill att tjejerna ska vara på topp hela tiden. Vi ska helt enkelt vara ett awesome team.
När vi var på hej då middagen för min manager sa hon att det ibland kändes som att jag "were managing me" som hon sa. (Grammatiken frontalkrockade där i min blandning av språk, but no one cares). Hon och jag kompletterade varandra väldigt bra. Som hon själv sa kan hon vara väldigt lat, men bestämma hur allt ska vara. Jag såg till att vi gjorde jobbet vi skulle på rätt sätt, i tid, och slet som ett djur för att få det gjort. Nöjd över att ha nån som stöttar och i alla fall är där. Vi har lite ont om personal eftersom alla de andra går på uni. Men i veckan ska jag försöka ta in en ny tjej vi precis anställt och träna upp henne.

Nu babblar jag på om jobb, men jag har faktiskt inget emot det. Jag tror att det är lite av min inre ledarroll som kommer fram och brinner av den nya utmaningen. En utmaning jag för bara några veckor sen inte ville ha. Men det är en balans av mycket jobb och sedan totalt släppa det och gå ut och ha kul. För vet ni, varje utgång är lyckad nuförtiden. För ett år sen (och det här är ingenting emot mina underbara kompisar) gick jag ofta ut på BYO restauranger som förande, vilket betyder vitt vin. (SÅÅ inte min grej, jag gillar inte ens vitt vin herregud. Och baksmällan är hemsk.) (Heter det baksmälla?) Vitt vin, i fina kläder och ut i stan och dansa dansa dansa. Det kan vara kul, skitkul, dessa utgångar. Men helt ärligt, det är inte min grej.
Nuförtiden kommer jag hem från jobbet, kanske byter tröja, stoppar kort och telefon i fickorna på skinnjackan, drar på conversen/kängorna och går ner och möter upp vilka det nu än är. Jag har aldrig känt mig så fri tror jag, haha. Och glad över att få vara mig själv. Och varje gång pratar man med massa sköna människor, kanske dansar på boatshed (Eller som Lina som steppade tidigare i veckan), och pratar tjejsnack hos Lina en timme innan man drar hem till sig. Det är så enkelt bara, och okomplicerat.

Nu känns det som att jag drar hela min livförklaring här, men det är väl den där starka koppen av kaffe jag dricker trots att jag är ledig och inte behöver göra nåt, som gör att jag går galen över tangentbordet. Och inte tänker jag redigera texten heller, haha! Ni får stå ut med mina paranteser och svengelska och krångliga förklaringar som kanske inte makes sense alla gånger. Ibland bryr jag mig faktiskt inte om hur jag skriver. Jag behärskar det svenska språket tillräckligt mycket för att kunna ge dålig kvalitet. (Va?)

Mitt hjärta bankar galet av den där kaffen. Mindre doser på helgen, Essi.


RSS 2.0